I c’est bon kulturs utställning »aceton« gick världen under. Besökarna leddes genom de sista ögonblicken, eller snarare de bilder som fanns kvar av de sista ögonblicken, innan allt tog slut. Vad dessa sista ögonblick visade var en värld i förfall. En värld där hoppets döende låga syntes allt blekare jämfört med det väldiga mörker som omgärdade den, tills den till slut slocknade helt då tiden rann ut.

Efter att hoppet dött finns bara utrymme för reflektioner. Vad var det som gick fel? När skulle vi ha bytt väg för att rädda oss själva? Men inga svar hinner komma innan slutet är över oss. Utan hopp och med en känsla av slutgiltighet för vi draperiet åt sidan och träder ut ur världen.

»aceton (ch3coch3)« berättar om när världen gick under. Det utställningen visar är bilderna från en värld utan återvändo. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte tror att det finns något hopp. Det betyder inte heller att vi ser undergången som någonting positivt. Eller tvärtom. Det är inte vår uppgift att berätta vad vår konst betyder. Vi har gjort bilderna, vi har satt dem i sekvens och sedan är det publikens uppgift att bestämma vad allt betyder. Det vi vill är att tränga in under skalet.

En av våra besökare på utställningen ville ha någonting lite mer positivt. Han var lärare och besökte utställningen med sin komvuxklass som bestod nästan helt och hållet av invandrare. Personer med olika bakgrund som av olika anledningar sett sig tvungna att lämna sina hem och flytta till Sverige. Han tänkte att det kanske inte var så bra om mörkret i vår utställning rörde upp gamla känslor hos dem. Det kunde bli jobbigt. Inte förrän i efterhand insåg jag att det han egentligen sa var att hans elever behövde skyddas från allt som kunde uppröra. Att det inte vore nyttigt att påminnas om någonting annat än det som är tryggt och säkert, menlöst och känslokallt.

Det är inte vad c’est bon går ut på. Hade vi varit ute efter det trygga och säkra hade vi inte gjort de serier vi gör. Vi vill uppröra. Vi vill väcka känslor, för vad är livet värt om man går genom det utan att känna? Vi är inte ute efter att vara kontroversiella för sakens skull, men vi drar oss inte för det om det är vad som krävs för att säga det vi vill. Vi är glada om någon blev påmind om någonting jobbigt när de såg våra bilder, för det betyder att vi har berört, det betyder att vi har någonting relevant att säga och det är vad konst går ut på.

Vi är inte nöjda förrän vi har kommit under ditt skal.

Mattias Elftorp Malmö den 16 juli 2003